http://www.yelah.net/articles/kronika20090914

Måndag 14 september 2009
Lavalas väljare bojkottade valet i Haiti

Sju dagar före kuppen i Honduras inträffade en händelse som kan få stor politisk sprängkraft. Den 21 juli, i andra omgången av valet till Haitis senat, gick praktiskt taget ingen till valurnorna. Det var resultatet av en framgångsrik politisk strategi som huvudsakligen organiserats av landets största parti, Lavalas, efter att partiets kandidater förbjudits från att ställa upp i valet. ”Operation stängda dörrar och tomma gator”, som bojkotten kallades, kommer få en given plats i Haitis politiska historia.

Lavalas växte fram i Haitis slumområden. I grannskapslokaler, på gatorna och i ”småkyrkorna” samlades människor för att diskutera politik och vardagens problem. I slutet av 80-talet hade Lavalas utvecklats till en massrörelse som på allvar utgjorde ett hot mot den lilla, men mäktiga, haitiska eliten och 1991 lyckades de föra befrielseteologen Jean-Bertrand Aristide till makten. Men där blev han inte långvarig. Inom ett år störtades han i en kupp stödd av nordamerikanska och franska intressen.

Efter att juntans förtryck blivit så omfattande att omvärlden inte längre kunde blunda för de förföljelser som ledde till 10 000-tals båtflyktingar som flöt i land på USA:s kuster framför världens tv-kameror, beslöt sig Clinton 1994 för att återinstallera Aristide med hjälp av amerikanska soldater.

Givetvis handlade USA inte kravlöst. Aristide fördes tillbaka till makten med krav att liberalisera ekonomin i sann Washingtonanda. Men trots påtryckningarna upplöste Aristide militären och vägrade genomföra de nyliberala reformerna till fullo. För detta straffades Haiti, redan kontinentens fattigaste land, med ekonomiska sanktioner. USA:s agerande hindrade inte Aristide från att införa skattehöjningar för de rika, att genomdriva alfabetiseringsprogram och bygga skolor och sjukhus runt om i landet. ”Våghalsigheten” utmanade USA:s tålamod och Aristide avsattes i ännu en kupp 2004. Efteråt förföljdes och mördades Lavalasanhängare i tusental och än i dag fortsätter de att fängslas och ”försvinna”.

Kuppen följdes inte av en bestämd reaktion från omvärlden. Den stöddes av USA, vilket förhindrade en internationell samstämmighet. Latinamerika hade heller inte sett den våg av vänsterregeringar som idag sitter vid makten och som resolut fördömer utländsk inblandning och militär intervention i kontinentens demokratiska processer. Men mer intressant, trots Lavalas stora popularitet i Haiti, utsattes partiet, dess stödgrupper och Aristide för en storm av fientlig propaganda: kuppen var självförvållad av Aristide och Lavalas maktmissbruk och förtryckande politik. Att högermedier och fientligt sinnade regeringar i Väst bespottade den demokratiska processen i Haiti var föga förvånande, men att människor på vänsterkanten, som påstod solidarisera sig med den fattiga majoriteten, intog en liknande hållning var tragiskt.

Sedan Lavalas kom till makten har våldshandlingar utförts i dess namn. Men det våld som tillräknas dem behandlas systematiskt annorlunda av medier än våldet från paramilitärer och beväpnade oppositionella grupper. Likhetstecken sätts mellan Lavalas handlingar och odemokratiska metoder; våld från de andra aktörerna är detaljer.

Det de politiska analytikerna missar är att Lavalas har sina rötter i Haitis kåkstäder där kriminaliteten och misären är påtaglig: Haiti var det land i världen där den senaste vågen av hungerkravaller först bevittnades. Och som Aristide sa: ”De som inte önskar att dela med sig broderligt måste acceptera att det är dem, och inte jag eller mina kollegor, som uppmanar till krig”. Att försöka hitta något som ger pengar av det den informella sektorn erbjuder och att dela ut vapen för att försvara sig mot kokainkarteller och den beväpnade oppositionen är således en fråga om överlevnad. Medan omvärlden vänder bort ansiktet, solidariserar sig den sydafrikanska kåkstadsrörelsen Abahlali baseMjondolo med Lavalas och dess stödgrupper.

Den första hälften av 2009 mobiliserade Lavalas en våg av demonstrationer som FN-styrkan kontinuerligt slog ner. Förutom mat och rättvisa krävde demonstranterna framförallt två saker: Ut med FN! Tillbaka med Aristide! Istället för att räcka ut handen gjorde de sig själva till aktörer. Försöket att försvaga Lavalas genom att stänga ute dem från den demokratiska processen lyckades inte – istället visade ”operation stängda dörrar och tomma gator” på nytt att politisk mobilisering kan fortsätta under de mest extrema förutsättningar.

John Åberg